Våra systrar gå i brokiga kläder våra systrar stå vid vattnet och sjunga
våra systrar sitta på stenar och vänta
de hava vatten och luft i sina korgar
och kalla det blommor.
Men jag slår mina armar kring ett kors
och gråter.
Jag var en gång så mjuk som ett ljusgrönt blad
och hängde högt uppe i den blåa luften,
då korsades två klingor i mitt inre
och en segrare förde mig till sina läppar.
Hans hårdhet var så öm att jag icke gick sönder,
han fäste en skimrande stjärna vid min panna
och lämnade mig skälvande av tårar
på en ö som heter vinter.-
En dikt av Edith Södergran
På bokrean förra året köpte jag helt spontan en bok med samlade dikter av Edith Södergran. Jag måste erkänna att jag hade inte läst något av henne tidigare och visste inte mycket om henne......men hennes dikter har gripit mig mer än jag kan säga. Denna dikten hittade jag igår när jag kunde sitta en stund i solen i växthuset och läsa. Jag tycker att den är bland det vackraste jag läst. Tänk snart är det helg igen och idag var det ljust länge.