För ett år sedan blev vår kära granne Astrid sjuk, men hon kämpade tappert mot sin sjukdom. Vi bor nära och hade daglig kontakt för att om möjlig göra livet lättare för henne. Hon var en härlig kvinna som var en fena på matlagning (i varje fall i sin krafts dagar), hon älskade djur av alla sorter, sin trädgård och sitt gamla torp uppe i skogen där hon var så ofta hon kunde.
I december gick hon bort, alldeles för tidigt och oväntat. Visst, vi visste att hon var svårt sjuk, men man ville väl inte tro att det skulle gå så fort. Hemma lämnade hon efter sig en katt (Simpson), en grön undulat (Pjodden eller Putte heter den nog) och några vintersovande igelkottar som hon alltid bakade pannkakor till. De sov så tryggt i sitt halmbo som hon berett till dem.
Vi tog så över hennes lilla djurfamilj. Pjodden (undulaten) var inga problem. Han joddlar vidare i sin bur och fyller vårt hus med liv som vi inte visste att vi saknade. Simpsonkatten var det lite trixigare med. Han bodde i hennes hus och ingen annanstans och där skulle han vara . Han kom in till oss och fick mat, han sov i våra sängar, gick sin inspektionsrunda i trädgården, men när det blev kväll gick han ”hem”. Det spelade ingen större roll vad vi lockade honom med. Mitt hjärta blödde när jag såg honom ligga på sin madrass i köket i det annars nu helt tomma huset……och snart skulle den nye ägaren dra in med storrenovering av hela huset
Lösningen dök upp i form av en man som hade varit med och tömt huset och som frågade om han fick ta hand om Simpson eftersom han precis hade gjort sig av med sin gamla katt. Jag hoppas och tror att det var rätt beslut vi tog när vi accepterade hans erbjudande…..men så svårt och plågsamt det var att skiljas från Simpson som jag fäst mig så vid. Jag kan fortfarande fälla en tår nar jag ser hans ”dörr” i häcken mellan våra tomter men jag vet att han har det bra i sitt nya hem nära skogen hos nya husse Claes.
Detta var bara en liten berättelse ut livet om när man mister en kär granne och ärver en katt.
