Den hemliga trädgården

En dunkel örtagård jag vet,
vars port jag ofta nalkas
den lockar med sin enslighet
när dagen börjar svalkas
Där inne dväljs min bäste vän
men jag vid porten dröjer än.

Jag vet ett vatten, friskt och klart,
var afton kan jag höra
det sorla djupt och underbart,
när andra ljud ej störa.
Jag kunde nå det med min hand
men törstar än vid källans rand.

Jag vet en gammal väg att gå
när morgon åter randas
Den leder upp mot höjder blå
där lätt och fritt jag andas
Från kraft till kraft den vägen bär
men sällan, sällan går jag där.